Annons
Annons

FASHION PHOTOGRAPHER TURN LANDSCAPE PHOTOGRAPHER FOR A MONTH


 

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson

Vad är det som driver oss som fotografer? För mig är det en ständig nyfikenhet och att utvecklas. Så jag bestämde mig för att ge mig själv en utmaning för att prova något nytt: Att helt gå in för att fotografera landskap under en månad!

Annons

Ni som känner till mig sedan tidigare vet att jag började fotografera konserter för många år sedan men idag mest fotograferar mode och porträtt så det här med landskap är verkligen nytt för mig. Visst jag har hängt lite med Patrik Larsson på vår fotoresa på Island men utöver det är landskapsfoto inget jag har praktiserat speciellt ofta.

Jag visste redan sedan tidigare att om jag ska göra det här fullt ut så kan jag inte stanna hemma i Sverige. För många saker som distraherar. Jag behöver verkligen fokusera på mitt uppdrag och det bästa då är att resa till en annan tidszon. Där det inte trillar in nya mail varje vaken timma. Där det knappt finns internet ens.

Sydamerika har stått på min lista länge över platser att besöka och jag hade aldrig varit där förut när jag började skissa på ett upplägg. Första veckan ägnades nämligen åt planering, research och att skaffa rätt prylar. Är det något jag har lärt mig så är det att landskapsbilder oftast inte kommer till via slumpen. Det krävs mycket tid och investering i en landskapsbild.

För att göra research började jag följa oändligt många landskapsfotografer på Instagram. Jag googlade. Kikade på bilder från specifika platser. Bad min assistent hjälpa mig med research. Tog reda på för varje location om den var bäst att fotografera i soluppgång eller solnedgång. Och hur tog man sig egentligen till rätt plats? Kunde man köra dit eller krävs det en hike på åtta timmar? Vilken rutt ska jag köra? Var kan jag bo? Hur gör jag med mat? Vad hinner jag med varje dag?

Ett schema gjordes där jag skulle spendera 12 dagar i Patagonien (Chile och Argentina) och 10 dagar i Atacama öknen och saltöknen i Bolivia. Förutom att ordna med flygresor, hyrbilar och boende så gjorde jag också en plan för exakt vad jag skulle fotografera vilken dag och exakt vilken plats jag skulle befinna mig på när. Efter mycket research så hade jag bestämt mig för att hyra en bil och köra på egen hand i Patagonien samt campa där för att verkligen kunna komma nära motiven medan jag anlitade en chaufför för Atacama och Bolivia (vilket var rätt smart med tanke på de obefintliga vägarna där) och bo på hotell den delen av resan. Kändes lite väl riskfyllt att tälta i öknen på 4500 m höjd utan tillgång till el, vatten, mobiltäckning eller service.

_

What drives us as photographers? For me it is a constant curiosity and development. So I decided to give myself a challenge to try something new: to completely go in to photographing landscapes for a month!

Those of you who know me already know that I started photographing concerts many years ago, but today I mostly do fashion photography and portraits so this landscape photography thing is really new to me. Sure, I’ve been hanging around with Patrik Larsson on our photo trips in Iceland but in addition to that – I haven’t done a lot of landscape photography.

I already knew from experience that if I do this fully, I can’t stay home in Sweden. Too many distractions. I really need to focus on my mission and the best thing is to travel to another time zone. Where I don’t get new e-mails every waking hour. Where there is hardly even any Internet connection.

South America has been on my bucket list for a long time and I had never been there before when I began to research the trip. The first week was devoted namely to planning, researching and acquiring the right stuff. Is there anything I have learned, it is that perfect landscapes are not usually accessible via chance. It takes a lot of time and investment in landscape photography.

For research I began to follow all the landscape photographers on Instagram. I googled. Looked at photos of specific locations. Asked my assistant to help me with the research. Checked out each location if it was best to photograph in the sunrise or sunset. And how did you get to the right place? Could you drive there or did it require a hike for eight hours? Which route should I go? Where can I stay? How do I do with food? And so on.. 

I made a schedule where I would spend 12 days in Patagonia (Chile and Argentina) and 10 days in the Atacama desert and salt desert in Bolivia. In addition to arranging air travel, car rentals and accommodation I also made a plan for exactly what I would photograph each day and the exact place I would be. After much research I decided to rent a car and drive on your own in Patagonia and camp there to really get close to subjects, while I hired a driver for the Atacama and Bolivia (which was pretty smart considering the nonexistent roads there) and stay in hotels that part of the journey. It felt a bit too risky to camp in the desert at 4500 m altitude without access to electricity, water, mobile coverage or service.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Fog on coming down from the Mirador Torres.

Nöjd med min plan var det dags att börja fundera på packningen. Jag insåg ganska snabbt att min ryggsäck inte skulle rymma allting utan uppgraderade till en 88 L som snabbt blev överfull. Tält, sovsäck, liggunderlag, kläder som packades i vattentäta påsar, kök, kökstillbehör, jag skaffade ett par vandringsstavar, vattenflaskor, tio påsar torrmat, handduk, vandringsskor, lätta skor, ytterkläder, mössa, vantar, solglasögon, första hjälpen kit. Väskan blev superfull och jag hade inte ens packat ned min kamerautrustning än. Jag blev tvungen att ganska snabbt sortera bort saker som myggnät, gaiters, regnponcho och alla onödiga kläder. Fick nöja mig med ett underställ och två sets med träningskläder. Lyckades på något sätt få ned ett stativ på utsidan av väskan som jag spände fast ordentligt. Jag valde det lättaste jag kunde hitta i studion. Kanske inte optimalt men jag behövde verkligen tänka på vikten. 22 kg vägde väskan och då hade jag varken kamera, vatten eller gas. Jag hade inte riktigt någon bra plan på hur jag skulle lösa det men tänkte att det ordnar sig nog på något sätt och packade ned min Canon 5d mark IV med 24-70 f/2,8 och ett filter (4 steg) i handbagaget inkl ett extra batteri, laddare och två extra minneskort.

Jag förstår att min kamerautrustning kanske inte är den optimala för en landskapsfotograf. Men det var verkligen läge att prioritera här. På grund av vikt och plats kunde jag inte få med mig mer. Och 24-70 f/2,8 är mitt favoritobjektiv. Jag använder det till allt. Det kanske inte är en landskapsfotografs första val men för mig var det självklart. Kan jag bara ha ett objektiv så får det bli det. Jag är också väldigt glad över att jag inte valde något mer vidvinkel såhär i efterhand. Jag är dessutom van vid att ”klara mig” på rätt få prylar och har oftast en ganska nedstrippad utrustning när jag reser.
_

Happy with my plan, it was time to start thinking about packing. I realized pretty quickly that my backpack would not fit everything so I upgraded to a 88 L which quickly became full. Tent, sleeping bag, sleeping mats, clothing packed in waterproof bags, kitchen, kitchen accessories, I bought a pair of hiking poles, water bottles, ten bags of dried food, towel, hiking shoes, light shoes, clothing, hat, gloves, sunglasses, first aid kit. The bag was super full and I had not even packed down my camera gear yet. I had to sort out things like mosquito nets, gaiters, rain poncho and all unnecessary clothing. Had to content myself with a base layer and two sets of workout clothes. Somehow managed to fit a tripod on the outside of the bag if I strapped it tight. I chose the lightest tripod I could find in the studio. Perhaps not optimal, but really had to think about the weight. The 22 kg bag and then I had no camera, water or gas. I didn’t really have a good plan on how to solve it, but thought that it would be all right, and packed down my Canon 5D Mark IV 24-70 f / 2.8 and a filter (4 stages) in hand luggage including a spare battery, charger and two additional memory cards.

I understand that my camera equipment might not be the optimum for a landscape photographer. But it was really no position to prioritize that. Because of the weight and location, I could not bring more. And 24-70 f / 2.8 is my favorite lens. I use it for everything. It might not be a landscape photographer’s first choice but for me it was obvious. I am also very glad that I did not choose something more wide. I’m also used to ”get by” on a few things and I usually have few equipments when traveling.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Sunrise over Lake Pehoé.

Sedan måste jag erkänna att jag tjuvstartade det här projektet några veckor tidigare genom att gå till gymmet och gå i maximal uppförsbacke på löpbandet med 20 kg i en ryggsäck på ryggen någon timma per vecka för att förbereda mig rent fysiskt inför den utmaning som skulle komma. Något jag är extremt tacksam över då jag tidigare bestigit berg helt oförberedd och det lett till att jag blivit helt slut efteråt. Och då har det bara varit dagsturer. Nu ska jag vara ute i nästan två veckor i Patagonien. Och är det något annat jag har lärt mig när det gäller landskapsfoto så är det att man inte får vara lat. Om den bästa vinkeln är uppe på den där kullen och det tar en timma att gå upp där så är det vad man gör. Och jag är väldigt van vid att fotografera snabbt. När man fotograferar konserter så får man fotografera de tre första låtarna och sedan är det över. När man tar porträttbilder under en intervju har man typ en minut på sig. Men med landskapsfoto får man inte vara rastlös. Det krävs tålamod. Och jag måste erkänna att jag inte är van vid den typen av ”långsam” fotografering som landskapsfoto ändå är. Så förutom fysisk träning krävs det också en del mental träning för att ställa om. För jag känner mig själv. Jag kommer bli rastlös. Jag kommer känna att det är en effort att gå upp på den där kullen. Gå upp innan soluppgång. Det kommer till och med ibland bli en effort att gå ur bilen (man kan ju bara veva ned rutan och få en tillräckligt bra bild?). Så jag behöver ändra mitt mindset. Hur jag tänker för att den här utmaningen ska gå så bra som jag vill. Jag behöver bli en landskapsfotograf fullt ut. Inte bara ändra mitt motiv när jag fotograferar.

Så jag tänker på vad andra landskapsfotografer har sagt. Som Serkan Günes som aldrig har sin kamera i handen utan alltid i väskan. Att den kraften och energin han investerar i en bild verkligen måste vara värt det. Och det här med stativ, hur viktigt kan det vara egentligen? Patrik Larsson skulle förmodligen bli galen av den frågan för han säger att man ALLTID ska ha stativ som landskapsfotograf. Vad är det egentligen för skillnad på att plåta på bländare 8 eller 11? (Fast Patrik säger att man ska fotografera på bländare 13 och jag har förstått varför – för när du zoomar in i bilden så är det ganska stor skillnad på skärpedjupet, hur långt skärpan sträcker sig i bilden).

_

Then I have to admit I jumped the gun on this project a few weeks earlier by going to the gym and go the maximum uphill on the treadmill with 20 kg in a backpack on my back one hour per week to prepare myself physically for the challenge to come. Something I am extremely grateful for is that I previously climbed mountains completely unprepared and it led me to become totally exhausted afterwards. And then there have been only day trips. Now I’ll be out for almost two weeks in Patagonia. And is there anything else I’ve learned when it comes to landscape photography, it’s that you can not be lazy. If the best spots are up there on that hill and it takes an hour to get up there, it’s what you do. And I’m very used to shooting my pictures quickly. When shooting concerts, you get to photograph the first three songs and then it’s over. When taking portraits during an interview, you have like one minute. But with landscape photography you must not be restless. It takes patience. And I must admit that I’m not used to that kind of ”slow” photography yet. So in addition to physical exercise it also requires some mental training to adjust. I know myself. I will be restless. I feel that it is an effort to get up on that hill. Go up before sunrise. It will even sometimes be an effort to go out of the car (you can just wind down the window and get a good enough picture?). So I need to change my mindset. I need to be a landscape photographer full on out. Not just change my subject when I photograph.

So I think of what other landscape photographers said. As Serkan Günes who never has his camera in hand, but always in the bag. That the power and energy he invests in an image must be truly worth it. And this with a tripod, how important can it really be? Patrik Larsson would probably go crazy with that question because he says you always have a tripod as a landscape photographer. What is actually the difference between the aperture to shoot 8 or 11? (Though Patrick says you should shoot in aperture 13 and I understand why – because when you zoom in on the image it’s quite a big difference in depth, how far the sharpness is extending in the picture).

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Alpacas on the way to Argentina.

Så efter alla dessa förberedelser har det äntligen blivit dags att ge sig iväg. Jag spenderar tio dagar i New York och hoppar sedan på ett plan som ska ta mig New York – Lima – Santiago – Punta Arenas på sådär 24 h. Jag checkar in min ryggsäck (lägger den till och med i en plastpåse då jag fått knyta ett par skor på utsidan, spänna fast sovsäcken, stativet och tre vattenflaskor samt stavarna för att allt ska få plats) och tar min lilla ryggsäck som handbagage där jag har kamera med tillbehör samt dator.

En annan intressant sak med den här utmaningen är också att det är första gången som jag reser helt på egen hand. Jag har rest mycket men då har det alltid funnits andra med på resan. Någon i ens team, ens kompis, deltagare på en fotoresa. Men det känns bara spännande. En till sak som blir ny. Jag känner mig inte heller rädd på något sätt. Och det som känns skönt med att resa på egen hand är att jag verkligen kommer kunna fokusera på mitt uppdrag. Ingenting som distraherar. Ingen annan att anpassa sig till. Jag kan leva som en landskapsfotograf fullt ut.

Flygresan går smidigt. Jag kollar på några filmer, försöker sova så mycket som möjligt. När jag landar i Santiago är mitt bagage borta. För jag hade förstått det som att jag skulle hämta det där och checka in det igen. Men nästan ingen pratar engelska och jag inte spanska så det är svårt att kommunicera. ”Åk vidare till Punta Arenas, det kommer säkert dit” säger de till mig och jag tänker att det är bäst att göra det för jag vill inte missa planet dit. Så jag går ett sista varv runt bagagebanden för att se om min ryggsäck finns där någonstans innan jag rusar vidare till min connection.

_

So after all these preparations have finally come to the part when I leave. I spent ten days in New York and then jump on a plane that will take me from New York – Lima – Santiago – Punta Arenas, a trip that takes about 24 hours. I checked in my backpack (I had to wrap it in plastic when I had to tie a pair of shoes on the outside, fasten my sleeping bag, tripod and three water bottles and rods for everything to fit), and taking my small backpack as hand luggage where I have camera with accessories and my computer.

Another interesting thing about this challenge is that it’s the first time I’m traveling on my own. I have traveled a lot but then there have always been others on the trip. Someone in the team, one’s buddy, participants on a photo trip. But it just feels exciting. One more thing that is new. I am not afraid in any way. And it feels good to travel on my own, I will really be able to focus on my mission. Nothing distracts. No one to adjust to. I can live as a landscape photographer full on out.

The flight goes smoothly. I watch a few movies, try to sleep as much as possible. When I land in Santiago my luggage is gone. Because I was told that I would get it there and check it again. Almost no one speaks English and I don’t speak Spanish so it is difficult to communicate. ”Go on to Punta Arenas, it will certainly be there” they say to me and I think it’s best to do it because I do not want to miss the plane. So I go one last lap around luggage straps to see if my backpack is there somewhere before rushing on to my connection.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Torres Del Paine.

”Excuse me sir, is this your wife?”

Någonstans i bakgrunden kan jag höra hur flygvärdinnan pratar med han som sitter bredvid mig på planet. Jag var så trött att jag somnade direkt eftersom jag hade flugit i närmare 20 timmar redan så jag noterade inte ens vilka som fanns på min rad utan däckade redan innan planet lyfte.

”Yes she is, we are on our honeymoon” svarar killen bredvid mig. Jag är fortfarande mellan sömn och och vaket tillstånd och fattar inte riktigt men hör vad de säger. Mannen på fönsterplatsen behövde tydligen gå på toa och jag behövde bli väckt. När jag vaknat skrattade jag åt vad som precis hänt. Ändå ganska otippad och rolig situation. Killen bredvid mig var British Navy och skulle ned till Antarktis på uppdrag. Vi pratade hela flygresan och ganska snabbt var vi framme i Punta Arenas som ligger väldigt långt söderut i Chile.

Väl framme i Punta Arenas så fanns inte mitt bagage någonstans. Inte heller British Navy killens eller sådär tjugo andra personers bagage. Jag fick lite ont i magen eftersom min plan innebar att jag skulle lämna Punta Arenas redan tidigt dagen efter och nu visste jag inte om jag skulle hinna få mitt bagage innan dess. Men inget att deppa ihop över, det löser sig säkert!

Så jag analyserade situationen – jag hade min kamera, dator, hyrbil och de kläder jag rest i de senaste 24 h. Bagaget skulle säkert komma i morgon så jag behövde egentligen bara lite hygienartiklar så skulle det räcka. Åkte förbi en affär och fixade och checkade sedan in på mitt hotell. Sedan hade jag en lista på saker som jag skulle skaffa på plats: Gas, bars, snacks och vatten. Så jag gick in mot centrum och hittade genast en outdoor butik. Passade på att bli lite polare med killen som jobbade i butiken också för att få lite lokala tips på vackra platser att fotografera i närheten, bra restauranger att äta på och allmänna tips för området.

_

”Excuse me sir, is this your wife?”

Somewhere in the background I can hear the flight attendant talking with the guy sitting next to me on the plane. I was so tired that I fell asleep because I had been flying for almost 20 hours already. 

”Yes she is, we are on our honeymoon”  he replies. I am still between sleep and wakefulness, and don’t quite hear the conversation. The man at the window seat apparently had to go to the restroom and I needed to move. When I woke up I laughed at what just happened. The guy next to me was in the British Navy and were down there to do a mission in Antarctica. We talked the whole flight. 

Once we arrived in Punta Arenas my luggage was still gone. But I’m not moping over that, it will be okay!

So I analyzed the situation – I had my camera, computer, car and the clothes I traveled in the last 24 hours. The bag would surely come tomorrow, so I was really only needing some hygiene products and I would be fine. I went past a little store and got a few things and then checked in to my hotel. Then I had a list of things that I needed get: Gas, bars, snacks and water. So I went into the city and found an outdoor store immediately. I took the opportunity to get to know the guy who worked in the store as well to get some local tips on beautiful places to photograph nearby, good restaurants to eat at, and general tips for the area.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Wooden pier in Punta Arenas, photo by a Japanese tourist.

Första kvällen ägnade jag sedan åt att utforska Punta Arenas. Om jag ska vara ärlig så tycker jag att det är en skitstad och det fanns inte speciellt mycket intressant att fotografera. Jag hade sett en gammal träbrygga i vattnet på någon bild på 500px så jag letade upp den och tog några bilder. Här hade jag verkligen velat ha mitt stativ. Jag försökte lägga kameran på en soptunna för att kunna få lite långa slutartider i solnedgången men vinkeln blev inte som jag ville ha den så det var inte så stor idé. Hittade en japansk turist som jag bad ta en bild på mig ute på bryggan till min Instagram. Den var självklart avstängd men jag klättrade över staketet och gick ut på den ändå. No risk, no fun, eller hur? Som landskapsfotograf måste man ibland ta sig vissa friheter tänker jag för att få den bästa bilden. Men samtidigt med förnuft och respekt. Man får inte utsätta sig själv eller andra för fara. Eller förstöra naturen.

Morgonen därefter åkte jag ut till flygplatsen för att kolla statusen på mitt bagage. De hade ingen aning om var det kunde vara men det skulle förmodligen dyka upp inom 24 h. Ett dygn till! Det kändes jättejobbigt att min planering höll på att gå åt helvete på grund av att bagaget var borta men samtidigt kunde jag inte åka utan det. Jag behövde ju allt i min väska. Efter att ha varit lite deppig över det bestämde jag mig för att ta nya tag och anpassa mig till situationen. Jag fick boka ett nytt hotellrum för en natt till och sedan kollade jag på google maps i satellit läget för att se om det fanns något som såg intressant ut i närheten. Om jag inte kan åka till Torres Del Paine som var mitt första mål (6 h bort så när jag väl gett mig av dit ville jag inte behöva åka tillbaka igen) så måste det ju finnas något annat i närheten. Dags att upptäcka!

Hoppade in i min hyrbil (en Toyota Rav 4) och satte på en playlist med bra musik och började köra. Jag hade två sjöar som mål som såg coola ut på kartan. Området runt omkring var nämligen väldigt platt och ganska trist. Efter bara någon halvtimma såg jag en Alpaca vid vägkanten. Så coolt! Men jag kunde inte stanna för det var trafik bakom mig och ingenstans att parkera bilen säkert så jag fortsatte. Jag tänker att om jag ser en såhär snabbt måste det ju komma fler så småningom.
_

The first evening I explored Punta Arenas. If I’m gonna be honest, I think it’s a crappy town and there was not much interesting to photograph. I had seen an old wooden pier in the water on a 500px picture so I looked it up and took a few pictures. Here I really wanted to have my tripod. I tried to put the camera on a dustbin to get a little slow shutter speeds at sunset but the angle was not what I wanted it to be so it was not a great idea. I found a Japanese tourist who I asked to take a picture of me out on the dock to my Instagram. It was obviously closed, but I climbed over the fence and went out on it anyway. No risk, no fun, right? As a landscape photographer you must take certain liberties I intend to get the best picture. But at the same time with reason and respect. One should not expose themselves or others at risk. Or destroying nature.

The next morning I went out to the airport to check the status of my luggage. They had no idea where it could be but it would probably show up within 24 hours. One more day! It felt very sad that my plan was crushed because my baggage was gone, yet I could not go without it. I had all my things in my bag. Having been a bit down about it, I decided to take the new tag and adapt to the situation. I had to book a new hotel room for a night, and then I checked on Google Maps in satellite mode to see if there was anything that looked interesting nearby. If I can not go to Torres Del Paine (6 hours away so once I go there I did not have to go back again) so it must be something else nearby. Time to discover!

Jumped into my car (a Toyota Rav 4) and put on a playlist with good music and started driving. I had two lakes that looked cool on the map. The area around it was namely very flat and rather dull. After only a half hour I saw an alpaca at the roadside. So cool! But I could not stay because there was traffic behind me and nowhere to park the car safely so I continued. I think that if I see one this quickly, there must surely be more. 

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Alpaca in Patagonia.

Jag visste att internet inte skulle fungera alls utanför städerna så min plan var att göra allt the old fashion way med analog karta. Vilket kändes kul och spännande när man annars bara använder google maps till allting. Jag hade försökt memorera vart jag skulle svänga av och jag hade google maps på även om jag inte kunde följa någon rutt direkt så kunde jag ändå se vart vägarna gick. Det var en tråkig grusväg och hur länge jag än körde så fanns det inget spännande utanför bilrutan. Bara platt och trist. Efter sådär fyra-fem timmar var jag tillbaka i Punta Arenas igen utan att ha tagit en enda bild! Några sjöar kom jag aldrig till. Det var helt enkelt för långt bort från vägen. Det fanns helt enkelt ingenting som var värt att fotografera. I alla fall inte om man har höga förväntningar och var inställd på spektakulära landskap. Kanske borde jag försökt tänka om och bara stannat någonstans och försökt göra det bästa av situationen? Min första dag som landskapsfotograf var ett fiasko. Jag kunde inte tro att jag hade slösat tid på det här.

Jag gick tillbaka till min nyfunna vän i outdoor butiken och berättade om min besvikelse och han tipsade om att jag kunde fotografera pingviner. Perfekt tänkte jag! Pingviner är ju coolt.

Det visade sig dock att de befann sig på andra sidan vattnet från Punta Arenas. En rundtur på sådär 10-12 timmars körtid eller om man tog en båt som gick en gång på morgonen och en gång på kvällen. Ingen möjlighet att hinna idag med andra ord.

”Did you get your luggage? Ours is still missing”. British Navy killen skickade ett meddelande på Whats App. ”No, do you want to have dinner?” skickade jag tillbaks. Varför inte ha en dejt i väntan på bagage och bättre fotomöjligheter? Landskapsfotografer kan väl också ha lite kul tänker jag. Vi går till en lokal restaurang som outdoor killen tipsade om där vi åt lokala delikatesser (och det gör ont i mig men vi smakade på den där laman, inte supergott, rätt segt).

_

I knew that the Internet wouldn’t work at all outside the cities so my plan was to do it all ”the old fashion way” with an analog map. Which felt fun and exciting when I otherwise just use Google Maps for everything. I had tried to memorize the places I wanted to drive to and I had Google Maps even if I couldn’t follow a route directly I could still see where the roads went. It was a dull dirt road and there was nothing exciting outside the car window. Everything was just flat and dull. After four or five hours, I was back in Punta Arenas again without having taken a single picture! Some of the lakes I never got to, it was simply too far away from the road. There was nothing that was worth photographing. At least not if you have high expectations and was set on spectacular scenery. My first day as a landscape photographer was a fiasco. I could not believe I had wasted time on this.

I went back to my newfound friend in the outdoor shop and told him about my disappointment and he advised that I could photograph the penguins. Perfect, I thought! Penguins are cool.

It turned out that they were on the other side of the water from Punta Arenas. A tour of the like that 10-12 hours of driving time or if you took a boat that was once in the morning and once in the evening. I had no opportunity to catch that today. 

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Waterfall in the sunset with a view over Torres.

Dagen efter åker jag ut till flygplatsen igen i hopp om att mitt bagage ska ha kommit. Det har det inte. Men det ska komma inom 24 timmar! De har fått meddelande om det från LAN i Santiago. Så senaste i morgon. Dag 4 på min resa ska det ha dykt upp. Den här informationen gör mig kluven. Å ena sidan så är det ju fantastiskt om det dyker upp. Men å andra sidan litar jag inte riktigt på att det ska göra det heller. De berättade att 800 väskor försvinner varje dag bara hos LAN i Santiago. Det är ju lite som ett skämt. Deras väskhantering fungerar inte så jättebra alltså.

Jag känner mig faktiskt riktigt nedstämd nu över att jag fortfarande inte kommit iväg och tiden bara går och jag kan inte göra något. Jag är fast i ett mellanläge. Men jag tar beslutet att om väskan inte kommit i morgon innan lunch så åker jag ändå. Man har väl försäkring för om sånt här händer så då får jag helt enkelt bara skaffa alla nya prylar jag behöver! Dags att leta pingviner! Det finns inte tid att åka till andra sidan och båten har redan gått men jag såg en skylt på väg från flygplatsen ”pingviner 5 mil” så jag börjar köra. Där jag ska svänga av är det avstängt. Hm. Kanske finns en annan väg. Jag kollar på google maps i offlineläge. Yes! Hittade en annan väg. Börjar köra. Efter två timmar på en skruttig grusväg: Avstängt! Det verkar inte ens gå att komma fram till pingvinerna. Jag överväger lite offroad körning runt bommen men det är ganska omöjligt så jag får tyvärr lägga ned den tanken.

Jag åker tillbaka till hotellet och ringer mitt försäkringsbolag och kollar läget. 200 dollar i ersättning får man. Jag försöker förklara situationen: Att jag inte kan göra mitt jobb och de rimligtvis borde ersätta tillräckligt mycket av det som jag inte har för att jag ska kunna jobba. Men nej. Det är standard vid sådana här fall. Det är utformat så att du ska kunna köpa det nödvändigaste för att klara dig några dagar, inte ersätta en hel packning. 200 dollar räcker ju inte ens till ett par vettiga vandringsskor. Men jag måste lämna den här hålan nu. Så jag åker tillbaka till outdoor butiken och köper minimum av vad jag behöver för att kunna bege mig nästa dag: Överdragsbyxor, vandringsskor, underställ, sovsäck, vattenflaska, liggunderlag och mössa. Jag kommer inte kunna campa vilket nästan gör mig mest ledsen. Jag hade verkligen sett fram emot den upplevelsen. Men jag får sova i bilen! Helt okej, jag har gjort det många gånger förr i livet som rockfotograf. Nu är jag i alla fall redo att åka i morgon om mitt bagage inte dyker upp!

_

The next day I went to the airport again in the hopes that my luggage arrived. It was still lost. But it should come within 24 hours! They have been informed about it from the LAN in Santiago. So it should come tomorrow. This information makes me think. On the one hand it’s amazing if it shows up. But on the other hand, I don’t really think it will. They told us that 800 bags disappear every day only with LAN in Santiago. It’s like a joke. 

I feel really really sad now that I still haven’t gone away on my trip, and the time just goes by and I can’t do anything. I’m stuck in an intermediate position. But I decide that if my bag doesn’t come in the morning before lunch, I’m going anyway. Time to look for penguins! There is not time to go to the other side and the boat has already gone but I saw a billboard on the way from the airport ”Penguins 5 miles” so I start driving. The exit is closed. Hm. Perhaps there is another way. I check on Google Maps in offline mode. Yes! Found another way. Starting to dive. After two hours on a dirt road: Closed! There’s no way to reach the penguins. I’m considering some offroad driving around the boom but it is quite impossible so I give up on that after a while.

I go back to the hotel and call my insurance company and check the situation. I get $200 in compensation. I try to explain the situation: That I can not do my job and they reasonably ought to replace my things for me to be able to work. But no. This is standard in these kind of cases. It is designed so that you can buy the essentials to get by a few days, not replace an entire bag. $200 is not even enough for a pair of sensible walking shoes. But I have to leave this dump now. So I go back to the outdoor store and buy the minimum of what I need to survive the next day: Cover pants, hiking shoes, underwear, sleeping bag, water bottle, sleeping mats and hats. I will not be able to camp, which almost makes me the saddest. I had really been looking forward to the experience. But I get to sleep in the car! I’ve done it many times before in life as rock photographer. Now I am in any case ready to go tomorrow if my luggage did not show up!

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Electrical wires in Punta Arenas.

Såklart har det inte dykt upp. På flygplatsen är de oförstående till varför och säger att de inte har en aning om vart det är. Okej, det är bara att inse. Jag kommer inte få tillbaka mitt bagage och mitt minneskort innehåller än så länge några bilder på en träbrygga i solnedgången, skymningsbilder på några elledningar samt närbilder på lupiner (don´t ask). Jag har slösat flera dagar i en håla på att vänta på mitt bagage och pengar på extranätter på hotell. I´m out of here!

Börjar köra mot Torres Del Paine med James Blake i högtalarna och det känns redan mycket bättre. Äntligen är jag på väg! Äventyret kan börja!

Jag gör ett stopp i Puerto Natales för att posta ett vykort (som aldrig kom fram) och för att äta lunch. Jag har ju inte heller någon mat längre eftersom den var i bagaget. Bara en påse full med bars samt lite snacks. Jag tänker att det löser sig, det finns ju hotell med restauranger i parken.

_

Of course, my luggage hasn’t appeared. At the airport, they don’t understand why and say they don’t have any idea where it is. Okay, lets face it,  I will not get my luggage and my memory card only has pictures of a wooden pier at sunset, twilight photos of some power lines and close-ups of lupins (don’t ask). I’ve wasted several days waiting for my luggage and money on extra nights in hotels. I’m out of here!

Starting to drive to Torres Del Paine with James Blake in speakers and it already feels much better. Finally, I’m going! The adventure can begin!

I make a stop in Puerto Natales to send a postcard (which never arrived) and for lunch. I haven’t got any food anymore as it was in the luggage. Just a bag full of bars and some snacks. I think to my self that it will be okay, there are hotels with restaurants in the park.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Torres Del Paine in Chile.

Efter att ha betalat entré kör jag mot hotell Torres. Det är så långt du kan köra med din bil om du ska göra en hike till Mirador Torres (utsiktsplatsen för att fotografera de tre tornen som kanske är Patagoniens kändaste landmärke). Min plan från början var att tälta på den sista campingen (1 timmas hike från utsiktsplatsen) natten till julafton för att fotografera bergen i soluppgången på julaftons morgon. Om man är på andra sidan jorden helt ensam på jul måste man göra något spektakulärt en dag som denna. Men eftersom jag inte har något tält så kommer det inte gå. Min nya plan blir istället att gå från hotellet upp till Torres under natten så jag är där lagom till soluppgången. För det är verkligen soluppgången som gäller för det här motivet. Det är då man får det där fantastiska ljuset på bergstopparna. Den klassiska bilden. Och även om jag inte alltid är förtjust i den klassiska bilden så inser jag att det kanske ändå är där jag får börja. Jag har inte kommit så långt i min utveckling som landskapsfotograf så jag kanske behöver ta den klassiska bilden innan jag kan gå vidare och utveckla mitt bildspråk. Jag tror också det är därför jag gärna återvänder till vissa platser. För att ta en ny bild av ett motiv man tidigare fotograferat på ett mer klassiskt sätt. För att utvecklas. Jag brukar tänka att om jag inte gillar bilder jag tog för ett tag sedan så är det för att jag har utvecklats som fotograf.

Jag parkerar på parkeringen en kilometer från hotellet. Killen som styr bommen där det avgörs vilka som får köra hela vägen fram till hotellet eller inte säger att jag ska nog räkna md 4-5 timmars hike upp till utsiktsplatsen. Jag vågar inte berätta för honom att jag ska gå ensam mitt i natten. Det är nämligen inte tillåtet. Men vad gör man inte för bilden? Jag är ju landskapsfotograf nu. Då måste man göra sådant. Jag äter två slicer av min pizza jag tagit med från Puerto Natales. Det är min julklapp till mig själv. Att äta pizza till frukost på julafton vid Mirador Torres. Sedan blåser jag upp liggunderlaget och kryper ned i sovsäcken. 21:33, två och en halv timmas sömn innan jag måste börja gå. Solen går upp runt 04:50.

När jag vaknar är det becksvart. Jag börjar ångra mig lite. Ska jag verkligen göra det här? Gå hela natten? Ska jag inte bara sova lite till? Det är ju så varmt och skönt i sovsäcken. Och jag är så trött… Jag somnar om för en minut och vaknar igen och säger åt mig själv att skärpa till mig, jag är ju landskapsfotograf nu. Tar på mig alla kläder i skenet av mobilen. Packar min ryggsäck med några bars, kameran, vatten, en cola och pizzan. På med pannlampan och sedan börjar jag gå. Mot hotellet och sedan bakom till höger någonting sa vakten. Det är jättemörkt och jag hittar knappt fram till hotellet alls. Shit, jag kommer inte ens hitta vart leden börjar och jag har inte tid att gå fel. Jag borde såklart ha kollat det här innan när det var ljuset ute men när valet var att få lite sömn eller gå några km extra och leta efter vägen så kändes det inte så svårt.

_

After paying the entrance I go to hotel Torres. That is how far you can drive with your car if you’re doing a hike to Mirador Torres (the place to photograph the three towers that might be one of Patagonia’s most famous landmarks). My plan from the beginning was to camp on the very last camping (1 hour hike from the viewpoint) the night of Christmas Eve to photograph the mountains at sunrise on Christmas morning. If I’m on the other side of the world all alone on Christmas have to do something spectacular on a day like this. But since I don’t have a tent it’s not working out for me. My new plan is in place: to go from the hotel up to Torres during the night so I’ll be there in time for sunrise. That’s when you get that great light on the mountaintops. The classic picture. And although I’m not always the fan of the classic picture, I realize that perhaps it is where I will begin. I haven’t come so far in my development as a landscape photographer so maybe I need to take the classic picture before I can move on and develop my imagery. I also think that’s why I like to return to some places. To take a new picture of a subject previously photographed in a more classic way. In order to develop. I tend to think that if I don’t like the pictures I took before, it’s because I’ve developed as a photographer.

I park in the parking lot a kilometer from the hotel. The guy that controls the boom where it determines who gets to drive all the way to the hotel or not says I should probably count on a 4-5 hour hike up to the lookout point. I don’t dare to tell him that I’m going alone in the middle of the night. It’s not allowed. But what do you do for a good picture? I’m landscape photographer now. Then you have to do that. I eat two slices of my pizza I brought from Puerto Natales. This is my Christmas present to myself. Eating pizza for breakfast on Christmas Eve at the Mirador Torres. Then I blow up the mattress and crawl into my sleeping bag. 9:33 pm, two and a half hours of sleep before I have to start walking. The sun rises around 4:50 am.

When I wake up it’s pitch black. I’m starting to regret it a bit. Should I really do this? Go all night? Should not I just sleep a little? It’s so nice and warm in the sleeping bag. And I’m so tired … I fall asleep for a minute and then wake up and say to myself that I need to do this, I’m landscape photographer now. I get dressed in the light from my cellphone. Pack my backpack with a few bars, camera, water, cola and pizza. I put on the headlamp and then I start walking. It’s really dark and I can’t barely fint the hotel at all. Shit, I can’t even find where the trail starts and I do not have time to go the wrong way. I should of course have checked this before when it was light out there, but when the choice was to get some sleep or go a few kilometers extra and look for the way it didn’t feel so difficult.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Before sunrise at Torres Mirador.

Pannlampor! Jag ser flera andra personer komma emot mig. Jag frågar dem om vägen och de förklarar utförligt hur bred stigen är, vilket underlag det har, hur många broar jag ska gå över och att det finns orangea markörer längs leden. Perfekt! Nu är det inga problem att hitta i alla fall trots skenet från min pannlampa bara lyser några meter framför mig. Jag passerar broarna och sedan är det uppför på en stig. Allt går bra. Det är inte ett dugg läskigt att gå där ensam i mörkret utan att ha en aning om vad som finns runt omkring mig. Jag tänker inte alls på alla farliga djur som vill äta upp mig och framför allt inte på läskiga mördare och skräckfilmer. Jo det gör jag visst men jag kan inte fokusera på det. Inte nu. Jag har ett mission. Jag kan inte få panik nu. Och även om de läskiga tankarna återvänder gång på gång under natten lyckas jag vara stark och behålla mitt lugn. Jag blir stolt över mig själv. Inte bara är det en prestation att gå fem timmar mitt i natten. Att palla det mentalt är nog en ännu större del. I alla fall när man går helt själv.

Ibland är det stup vid min sida. Ibland går jag i vatten. Ibland är det spökskog. När jag kommit en bit upp på berget som är den sista passagen tappar jag plötsligt bort hur leden går. Jag kan inte se några fler markeringar hur mycket jag än letar och får därför chansa på vart jag ska ta vägen. Självklart går jag helt fel och klättrar över stora stenar och löst grus i brant uppförsbacke i mörkret. Det här kan ju inte vara rätt tänker jag. Det här är ju typ farligt. Men jag har erfarenhet. Jag kan klara det här ändå. Stenar faller under mina fötter. Men så länge jag tar mig uppåt så kan det ju inte bli helt galet. Någonstans långt borta skymtar en annan pannlampa. När jag når toppen av berget jag kämpat mig uppför senaste timman börjar det ljusna. Jag märker att jag liksom hamnat på ett berg ovanför själva utsiktsplatsen. Nedanför mig syns flera pannlampor och jag är ensam uppe på toppen. ”Skit samma jag får i alla fall en unik vinkel” tänker jag för att se på situationen positivt. För att få med alla tre topparna behöver jag gå över en smal egg med löst grus på sidorna. Sätter mig och pustar ut på en stor sten sedan. Jag klarade det!

I väntan på soluppgången äter jag min pizza och dricker colan. Det känns lyxigt! Men det blir ingen fantastisk soluppgång för det är moln överallt och det går knappt få en bild på de tre topparna. Sådan otur! Jag väntar i nästan en timma och fotograferar med jämna mellanrum allteftersom molnen och ljuset ändrar skepnad. Jag bestämmer mig sedan för att gå ned till där de andra människorna befinner sig. Men hur tusan ska jag ta mig ned? Det är brant och löst grus och allteftersom jag går längs eggen för att hitta en möjlig väg ned tänker jag att det här var kanske inte så jättebra situation. Tillslut bestämmer jag mig för taktiken: Hitta ”fasta” stenar i det lösa gruset som jag kan landa på och sedan typ hasa mellan dem. Det tar mig säkert en halvtimma av stor ansträngning att komma ned men jag lyckas trots flera ganska läskiga partier. Jag tänker att jag måste verkligen se till att hitta den rätta stigen på nedvägen för det här är inte jättebra.

_

Headlamps! I see several other people coming towards me. I ask them for directions and they explain in detail how wide the path is, what material it has, how many bridges I’ll go over and there are orange markers along the trail. Perfect! Now it’s no problem, despite that the light from my headlamp only lights up a few meters of the path in front of me. I pass the bridges and then it’s uphill on a trail. Everything is going well. It is not even scary to go there alone in the dark without having a clue about what’s around me. I have a mission. I can’t panic now. And even though the scary thoughts return again and again during the night I manage to be strong and keep my calm. I’m proud of myself. Not only is it an accomplishment to go five hours in the middle of the night. Doing it mentally is probably an even bigger part, when you go all by yourself.

Sometimes it’s steep. Sometimes I go in the water. Sometimes it’s a forrest. When I started to get up on the mountain, which is the last passage, I suddenly lost my self off the trail. I can’t see any more marks no matter how much I look and therefore take a chance on where I should go. Obviously, I go the completely wrong way and climbing over large rocks and loose gravel of the steep uphill in the dark. This can’t be right. This is dangerous. But I have the experience. I can do this anyway. Stones fall under my feet. But as long as I’m going up, it can not be completely crazy. Somewhere far away I see a glimpse of another headlamp. When I reach the top of the mountain, it begins to brighten. I notice that I kind of ended up on a mountain above the viewing deck. Below me I see several headlamps and I’m alone at the top. ”Whatever I get a unique angle”. I intend to look at the situation positively. To get all three peaks I need to walk across a narrow edge with loose gravel on the sides. I sit down and take a breather on a big rock. I did it!

While waiting for the sunrise, I eat my pizza and drink some Coke. It feels luxurious! But there will be no spectacular sunrise because there are clouds everywhere and I can barely get a picture of the three peaks. Such bad luck! I’m waiting for almost an hour and photographs at regular intervals as the clouds and the light changes the shape. I then decide to go down to where the other people are. But how the heck am I going down? Eventually, I decide: Find ”fixed” stones in the loose gravel as I can land on and then kind shuffling between them. It takes me half an hour of effort to come down but I succeed despite several rather scary parts. I think I really need to be sure to find the right path on the way down. 

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
After my five-hour hike in the dark.

Jag frågar ett par från Tyskland om de vill att jag tar en bild på dem framför Torres och sedan tar de en på mig. Sådant är alltid schysst att bjuda på för man vet ju själv när man är i den där situationen att man faktiskt vill ha den där bilden som minne sedan när man kommer hem. Det är många gånger jag har ångrat bilder jag aldrig tagit men väldigt sällan jag ångrat bilder jag har tagit. Efter det börjar jag gå ned. Men alla andra människor är redan borta och trots jag hittat början på stigen så tappar jag snart bort mig igen. Alltså vad är det här? Hur svårt ska det vara? Jag inser att vandra i natten inte är optimalt eftersom man inte kan orientera sig så jättebra och nu får jag betala för det.

Jag klättrar över stenar och försöker ta mig nedåt. Helt plötsligt står en räv framför mig. Jag försöker tänka om det är farligt. Kommer den attackera mig? Jag gör mig stor och försöker spela självsäker. Tar upp en sten i handen, bara ifall att liksom. Den börjar gå iväg. Jag står kvar en stund tills den försvunnit utom synhåll. Men snart dyker den upp igen. Jag känner mig inte rädd. Efter en natt utan sömn och konstant fysisk utmaning så kanske man inte är sitt smartaste jag så jag tänker att den kanske vill visa mig vägen eftersom jag är lite vilse. Så jag börjar följa efter räven. Det här känns bra! Nu har jag ett mål i alla fall. Lol!

För räven ville inte alls visa mig vägen. Den ledde mig snarare i motsatt riktning. Det insåg jag när jag såg några andra människor långt borta. Jag är rätt trött vid det här laget när jag förstår att jag behöver klättra säkert 45 min till åt andra hållet över stenar för att komma tillbaka till stigen. Men det är bara att göra. Är man landskapsfotograf så är man.

_

I ask a couple from Germans if they want me to take a picture of them in front of Torres and then take one for me. I think that’s nice because you never know when you are in that situation when you actually want that image as memory. There are many times I have regretted pictures I have never taken but very often I regretted pictures I have taken. After that, I start to go down. But all the other people are already gone and although I found the beginning of the trail so I soon lose my way again. So what is this? How difficult could it be? I realize that walking in the night is not optimal. 

I climb over rocks and try to make my way down. Suddenly a fox is standing in front of me. Will it attack me? I make myself big and try to play confident. Grab a rock in my hand, just in case. The fox begins to walk away. I stand there for a while until it disappeared from sight. But soon it reappears. I don’t feel scared. So I start to follow the fox. This feels good! Now I have a goal in any case. Lol!

The fox didn’t show me the way. It led me rather in the opposite direction. I realized when I saw some other people far away. I’m pretty tired by now that I understand that I need to climb 45 minutes the other way over the rocks to get back to the path. Just do it. I’m a landscape photographer after all. 

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Well deserved rest after my 10-hour hike. 

När jag är tillbaka vid hotellet igen är klockan 10 på morgonen. Det betyder 10 timmas effort för en bild (som inte ens blev som jag hade tänkt mig pga molnen). Det är tufft att vara landskapsfotograf! Trots mina förberedelser på gymmet innan resan är jag helt slut när jag kommer ned så jag går in på hotellet och beställer en drink, tar av mig skorna och halvlägger mig i soffan i loungen. Det är ju ändå julafton! Efter lunch går jag tillbaka till bilen och sover några timmar. Min kropp känns helt förstörd efter nattens äventyr. Hotellet har ett spa så jag bokar en massage (det gör att jag dessutom får köra hela vägen fram till hotellet, tack och lov jag hade inte orkat gå den kilometern). Eftersom jag är helt slut så känner jag att det får räcka med bilder för idag och äter en trerätters julmiddag i restaurangen och ägnar resten av kvällen att läsa Susan Sontag i soffan i loungen. Sedan sover jag i bilen utanför hotellet.

När jag vaknar upp den 25:e känner jag mig lätt stressad. Den 26:e måste jag vara i El Chaltén i Argentina för då ska jag klättra (jag tänker att det är skills som är bra för en landskapsfotograf?) så jag måste åka dit redan nu. Jag kikar på min analoga karta och väljer ut några platser att fotografera på längs vägen i parken innan jag tar den östra entrén ut för att fortsätta mot gränsen. En av platserna var ett tips från outdoor-killen men det visade sig inte alls vara något att ha. Däremot några km innan hittade jag en jättebra utsiktsplats där man kunde fotografera Torres utan att behöva gå i åtta timmar för att behöva göra det. Längs vägen fanns det också jättemånga Alpacor! Jag stannade flera gånger för att hoppa ur bilen och fotografera dem. Men varenda gång sprang de iväg. Det här med att fotografera djur är inte lätt! Dessutom står de ju aldrig i den vinkeln man vill ha. Eller på rätt ställe. Jag får mest bilder på dem bakifrån, långt bort, springandes iväg. Inget av värde direkt. Så jag fortsätter köra.

_

When I’m back at the hotel again at 10 am. That means it was a 10 hour effort for one picture (which is not even as good as I imagined because of the clouds). It’s tough to be landscape photographer! Despite my preparation in the gym before the trip, I’m exhausted when I get down so I go into the hotel and order a drink, take off my shoes and lay down on the couch in the lounge. It’s still Christmas Eve! After lunch, I go back to the car and sleep for a few hours. My body feels completely destroyed after the night’s adventure. The hotel has a spa, so I book a massage. Since I’m totally exhausted, I feel that it’s enough pictures for today and eat a three-course Christmas dinner in the restaurant and spend the rest of the evening reading Susan Sontag on the sofa in the lounge. Since I sleep in the car outside the hotel.

When I wake up on the 25th, I feel slightly stressed. On the 26th I must be in El Chalten in Argentina to climb (I think that’s a good skill for a landscape photographer?) So I have to go there now. I peek at my analog map and select a few places to take photos on the road in the park before I take the eastern entrance out to go towards the border. One of the locations was a tip from outdoor store guy but it turned out bad. In contrast, a few km before I found a great vantage point where you could shoot Torres without having to walk for eight hours of having to do it. Along the way there were also very many Alpacas! I stopped several times to jump out of the car and shoot them. But every time they ran away. Photographing animals is not easy! They never are at the angle you want. Or in the right place. I get most pictures on them from behind, far away, running away. Nothing of value directly. So I continue to drive.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
On my way to El Chaltén, Argentina.

Sådär 6 timmar senare är jag där. Jag hade sett en bild som någon Instagram fotograf tagit på vägen med hela bergsmassivet med Mt Fitz Roy och kände att en sådan bild ville jag också ta. Lång raksträcka och sedan bergen i bakgrunden. När jag körde längs vägen kände jag mig lite för lat för att stanna bilen och gå ur och ta bilden så jag saktade in (det var ingen annan trafik), körde i mitten av vägen och fotograferade samtidigt. Precis sådär som man inte ska göra! Men jag var så himla trött. Större delen av bilresan var på en dålig grusväg och efter gårdagens ansträngning och oregelbundna sömn så var jag helt slut.

När jag kom fram till El Chaltén så parkerade jag utanför en annan outdoor butik. Gick in och började kolla på vykorten. Valde ut det finaste jag kunde hitta och frågade killen i kassan var någonstans det var taget. Han förklarade för mig men jag lyssnade bara lite halvt för jag var så trött. Så jag fattade inte riktigt vart jag skulle gå. För att inte framstå som helt trögfattad frågade jag också om han kunde rekommendera någon annan hike till någon bra utsiktsplats ifall man ville fotografera någon mer fin bild. Jag köpte en karta och han märkte ut olika leder. Det är alltid bra att bli polare med folk som jobbar i outdoorbutiker för de har bra koll på sådana här grejer. Jag insåg att det var tre timmar kvar till solnedgången och att jag skulle hinna upp till en av utsiktsplatserna tills dess om jag skyndade mig! Här finns ingen tid att förlora. Min trötthet var borta och entusiasmen för möjligheterna till bra solnedgångsbilder var hög!

Men jag behövde äta något innan så jag gick in till cafeét bredvid. Stort misstag att sätta sig ned! Verkligheten kom ikapp mig och jag blev för trött. Jag insåg att det skulle vara idiotiskt att ge sig iväg på en oplanerad och stressig hike på sådär fem timmars rundtripp just nu. Jag fick erkänna mig besegrad. Så jag gick tillbaka till outdoor butiken och bad han i kassan förklara en gång till hur jag gjorde för att ta mig till vykortsbildens plats (för det skulle bara ta någon timma så det kändes som ett mer rimligt uppdrag för kvällen). Sedan frågade jag också om bra restauranger i El Chaltén eftersom jag inte riktigt litar på Tripadvisor och liknande sajter då det oftast bara är turister på de ställena och jag mer är ute efter det lokala, genuina. Och utan att jag riktigt förstått det själv hör jag mig själv fråga honom om han vill göra mig sällskap på middagen. Jag tror mest jag blev så himla glad över att träffa någon som kunde prata engelska bra efter så många dagar av resande på egen hand där jag knappt lyckats beställa mat för att jag inte kan spanska. Men jag tänkte inte på att det var juldagen så det var lite dålig tajming.

_

6 hours later I am there. I had seen a picture that some Instagram photographer had taken on the road with the whole massif of Mount Fitz Roy and felt thatI also wanted to take that picture. Long road and then the mountains in the background. As I drove along the road I felt a little too lazy to stop the car and go out and shoot so I slowed down (there was no other traffic), drove in the middle of the road and photographed simultaneously. I know that’s not how you should do it! But I was so very tired. Most of the drive was on a bad dirt road and after yesterday’s effort and irregular sleep I was exhausted.

When I arrived to El Chalten I parked outside another outdoor store. Went in and started checking the postcards. I took the prettiest I could find and asked the guy at the counter where I could find these places. He explained to me but I just listened to half of it because I was so tired. So I didn’t really know where I would go. In order not to appear completely weird I also asked if he could recommend another hike to a good vantage point if you wanted to shoot some more nice picture. I bought a map and he pointed at a couple of different places. It’s always good to be friends with people who work in outdoor shops because they know this kind of stuff. I realized it was three hours before sunset and I could catch up to one of the lookout points! There is no time to lose. My tiredness was gone and the enthusiasm for the possibilities of good sunset pictures were high!

But I needed to eat something before so I went to the cafe next door. Big mistake to sit down! Reality caught up with me and I was too tired. I realized that it would be foolish to embark on an unplanned and stressful hike on some five-hour round trip right now. I had to admit my defeat. So I went back to the outdoor store and asked the cashier to explain again where I’d find he postcard place (it would only take an hour so it felt like a more reasonable task for the evening). Then I also asked about good restaurants in El Chalten, because I do not really trust TripAdvisor and similar sites, and I was more looking for the local, genuine. 

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Mt Fitz Roy at dusk.

Så jag bestämde mig för att fotografera Mt Fitz Roy i solnedgången från vykortsplatsen. En relativt kort men väldigt brant hike. Löst grus igen. Mjölksyran bränner i benen. Andetagen är korta och snabba. Men jag måste skynda mig för att hinna upp innan ljuset försvinner. Uppe på toppen har jag en fantastisk utsikt. Men molnen gör att det inte blir någon spektakulär solnedgång. När jag inser att det inte kommer bli bättre väljer jag att skynda mig ned innan det blir för mörkt.

Jag hade nog inte trott på förhand att man var tvungen att ”jaga” så mycket efter landskapsbilder. Jag tänkte kanske att det var rätt lätt. Åk till en vacker plats så är det klart! Men Patrik Larsson säger att om han får en bra bild från en resa är han nöjd. Då kanske hans ribba är lite högre än min. Men hitills känner jag inte att jag fått någon bild som är ”wow”. Många halvdana. Förhållandena har liksom inte varit perfekt och eftersom jag förlorade massa tid i väntan på mitt bagage i början av resan har jag inte heller möjligheten att stanna och invänta perfekta förhållanden på en plats. Sådär som Ansel Adams kunde göra. Befinna sig på en plats i veckor och inte fotografera om inte molnen var perfekta.

_

So I decided to photograph Mt Fitz Roy like the sunset postcards from the site. A relatively short but very steep hike. Loose gravel again. My legs were burning. Breaths short and rapid. But I must hurry to catch up before the light disappears. At the top, I have a great view. But the clouds means that there will be no spectacular sunset. When I realize that it will not get better, I choose to rush down before it gets too dark.

I probably would not have believed beforehand that it was necessary to ”hunt” so much when doing landscape photography. I thought maybe it was the same. Head to a beautiful place and you’re done! But Patrik Larsson says that if he gets one good picture from a trip, he is satisfied. Then maybe his bar is a bit higher than mine. But so far I don’t feel that I got a picture that is ”wow”. Many mediocre. Conditions have not been as perfect and as I lost lot of time waiting for my luggage at the start of the journey, I don’t have the ability to stop and wait for the perfect conditions. As Ansel Adams could do. Be at a place in the weeks and not shoot unless the clouds were perfect.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
100 meters up on a cliff in El Chalten.

Nästa dag ägnades åt bergsklättring hela dagen och vi fotograferade lite bilder under det men det var mest Roberto, min guide som fotograferade för jag hade fullt upp att försöka hålla mig kvar på väggen så jag kunde inte riktigt hålla en kamera också. Men jag tänker att i framtiden, när man blir lite bättre så kommer klätterskills göra att man kan få unika bilder som landskapsfotograf. När jag ser bilder som ex Max Rive tagit så tänker jag ändå på hans skills som ”mountain photographer” och hur han får unika vinklar i sina bilder eftersom han kan ta sig till platser som kanske inte alla kan. Han klättrar upp på berg och ger den där efforten som behövs. Det inspirerar mig. Jag vill också vara en sådan fotograf. Jag vill inte vara en bekväm fotograf. Så när jag är halvvägs upp på en sex multipitch led faller och slår mig hårt i berget så blir det en mental kamp att sedan ta sig upp till toppen. Men jag gör det. Och den erfarenheten och den styrkan jag vinner på det är något som bara kan vara positivt för mig som landskapsfotograf. Att känna att jag kan klara det.

_

The next day was devoted to rock climbing all day and we photographed some pictures but it was mostly Roberto, my guide who photographed because I was busy trying to keep myself on the wall so I could not really hold a camera too. But I think that in the future, when I get a little better it makes it possible to get unique pictures as a landscape photographer. When I see Max Rives pictures I think about his skills as a ”mountain photographer” and how he gets the unique angles of his pictures as he can get to places no one else can. He climbs up on the mountain and it inspires me. I also want to be a photographer like that. I do not want to be a comfortable photographer. So when I’m halfway up on a six-pitch multi-point fall and hit myself in the mountain it becomes a mental battle, to get to the top. But I do it. And the experience and the strength I gain from it is something that can only be good for me as a landscape photographer. Knowing that I can do it.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Pierto Moreno glacier i El Calafate, Argentina.

Det är den 27 december och jag lämnar El Chaltén för El Calafate. Jag hade gärna stannat längre men tiden är knapp. På dagens schema står fotografering av glaciären Pierto Moreno. Det tar 4 timmar att köra dit. Jag anländer lagom tills att parken stänger och solnedgången eftersom jag prioriterat att jobba lite på förmiddagen från ett café med wifi. Jag kände att jag behövde göra mer noggrann research för resten av min tid i Patagonien. Jag började bli lite stressad över att jag inte hunnit med så mycket som jag hoppats på ännu. Glaciären är helt otrolig. Den häftigaste glaciär jag någonsin sett. Sjukt mäktig. Men det är svårt att få med det i bild. Jag är ändå ganska nöjd med bilderna och när ljuset är borta kör jag tillbaka till El Calafate. Jag får bo i gästrummet hos en mountainguide jag träffat några veckor innan på Tinder så jag slipper sova i bilen. Han lagar jättegod middag och visar sitt hus (som har en klättervägg i ett av rummen). Men jag känner att jag vill fly därifrån så fort jag vaknar så jag åker tillbaka till Chile och Torres Del Paine igen.

_

It’s December 27 and I leave El Chalten for El Calafate. I would have stayed longer but time is short. On today’s schedule is photographing glacier Pierto Moreno. It takes 4 hours to drive there. I arrive just in time before they close the park at sunset because I prioritized to do some work in the morning from a cafe with wifi. I felt I needed to do more research for the rest of my time in Patagonia. I was getting a little stressed because I had not done so much as I hoped for. The glacier is incredible. The coolest glacier I’ve ever seen. So powerful. But it’s hard to get it in one picture. I’m still pretty happy with the pictures, and when the light is gone I drive back to El Calafate. And as soon as I wake up the next morning I go back to Chile and Torres Del Paine again.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Dead trees in Torres Del Paine.

Min plan är att utforska så mycket som möjligt av parken. Jag åker runt till massa olika platser och fotograferar. Det är första dagen som jag verkligen saknar stativet när jag ska fotografera vattenfall i solnedgången. Jag lägger kameran på en sten och balanserar upp den med en annan sten. Det duger! Jag hittar massa döda träd som jag verkligen faschineras av. Åh här skulle jag vilja fotografera modefoto!

Jag har en annan bild i huvudet som jag sett på Instagram som är tagen i soluppgången över bergen med Lake Pehoé i förgrunden. Så jag parkerar bilen mitt i stormen (yes det blåser sjukt mycket) för att kunna vakna upp supertidigt på morgonen och fånga den bilden. Ljuset är perfekt. I en minut ungefär. Man måste verkligen ha allt redo för det ögonblicket. Utsnitt, vinkel, inställningar. För när ljuset väl träffar bergstopparna så försvinner det nästan lika snabbt när solen går upp. Det är kallt och blåsigt men jag uthärdar. För det gör man när man är landskapsfotograf. Jag ska inte klaga för mycket. Jag har i alla fall min vindtäta jacka och mina nya överdragsbyxor. Bra grejer. Det måste man. Det blir outhärdligt om man fryser för mycket.

_

My plan is to explore as much as possible in the park. I go around to lots of different places and take pictures. It is the first day that I really miss the stand when I want to photograph waterfalls at sunset. I put the camera on a rock and balance it with another stone. That will do! I find lot of dead trees that I really like. I would like to shoot fashion right here!

I have a different picture in my head that I have seen on Instagram, shot in the sunrise over the mountains to Lake Pehoe in the foreground. So I park the car in the middle of the storm (yes it’s so windy) to wake up super early in the morning and capture the picture. The light is perfect. For one minute approximately. You really need to have everything ready for that moment. Partial, angle settings. Because when the light hits the peaks it will disappear almost as quickly as the sun rises. It is cold and windy but I deal with it. For one does when one is a landscape photographer. I should not complain too much. I have my windproof jacket and my new cover pants. Good stuff. It becomes unbearable if you freeze too much.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Sunrise over Lake Pehoé.

Sedan inser jag att jag måste tanka. Och det kan man inte göra i Torres Del Paine. Det kan man göra i Puerto Natales, 10 mil därifrån. Så segt men om jag ska kunna utforska mer i parken måste jag ha mer bensin. Så det är bara att bege sig till Puerto Natales igen för att fylla på bensin. Jag känner att jag vill unna mig något efter morgonens ansträngning så jag letar upp det lyxigaste hotellet jag kan hitta, The Singular och åker dit och äter frukost. Sedan sitter jag och jobbar lite i deras lounge innan jag kör tillbaka till Torres Del Paine. Tittar igenom bilder och redigerar lite. Att hinna med det under resan är verkligen en fördel för jag har aldrig tid när jag är tillbaka igen och då blir bilderna bara liggandes på en hårddisk. Jag är inte så himla noga utan redigerar gärna på min laptop. Det jag tycker om mest med att redigera bilder är att det är en möjlighet till ett personligt bildspråk. Du kan sätta din egen touch på dina bilder. Jag gillar en lite mörkare, drömsk, analog ton. Det får inte vara för kontrastrikt eller färgglatt. Efter lunch åker jag tillbaka och det är verkligen en fantastisk dag. Jag blir lite spontan och bestämmer mig för att skynda mig tillbaka upp till Torres Mirador igen för att få en ny chans på fina bilder över tornen. När jag är framme vid vakten och kedjan säger jag lite snyggt att jag ska äta middag på hotellet och får köra hela vägen fram. Sedan har jag fyra timmar på mig att ta mig upp innan det är mörkt. Men jag flyger upp för berget på bara tre timmar (och hittar rätt väg den här gången).

Jag har tagit med mig min sovsäck för att spendera natten där uppe. Det får man inte egentligen men jag tänkte ändå försöka. När jag berättar om mina planer för en kanadensisk äldre man jag möter längs vägen berättar han att tre personer som gjorde det förra veckan blev utslängda ur parken av vakter. Men det känns segt att gå ned igen efter solnedgången och om jag stannar där uppe får jag dessutom en ny chans på soluppgångsbilder så jag vill ändå chansa!

_

Then I realize that I have to get gas. And I can’t do it in Torres Del Paine. This can only be done in Puerto Natales, far away from there. So tough, but if I will be able to explore more of the park, I need more gas. So I go to Puerto Natales again to fill my car. I feel that I want to treat myself after this morning’s effort, so I look up the most luxurious hotel I can find, The Singular and go there and eat breakfast. Then I sit and work a little in their lounge before I drive back to Torres Del Paine. Looking through the pictures and do some editing. To catch up with editing during the trip is really an advantage because I never have time when I am back again, and then the pictures are just lying on a hard drive somewhere. What I like most about editing images is that it is an opportunity for a personal imagery. You can put your personal touch on your photos. I like a little darker, dreamy, analog tone. Not too much contrast or too colorful. After lunch I go back and it’s really a great day. I get a little spontaneous and decide to hurry back up to the Mirador Torres again to get another chance at the nice pictures of the towers. When I arrived at the guard and the chain I say to him that I’m going to have dinner at the hotel and get to drive all the way. I fly up the mountain in just three hours (and find the right way this time).

I have brought my sleeping bag to spend the night up there. You’re not allowed to do that but I decided to try. When I talk about my plans for a Canadian older man I meet along the way he tells me that three people who did that last week was thrown out of the park. But it feels tough to go back down after the sunset and if I stay up there, I get additionally another shot at sunrise image so I still want to take a chance!

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Sunset at Mirador Torres.

Solnedgången är okej, lite moln och inte super spektakulärt ljus men ändå så mycket bättre än förra gången jag var där uppe. Jag känner mig väldigt nöjd med beslutet att ha gjort ansträngningen att gå upp igen. Jag försöker också tänka på att när man fotograferar landskap så vill man att ögat ska kunna röra sig i bilden när man tittar på den. Att en landskapsbild ska bestå av många blickfång och att det är just det som definierar en landskapsbild. Att det handlar om hur de olika objekten och elementen i bilden förhåller sig till varandra. När solen gått ned lägger jag ut mitt liggunderlag och min sovsäck och somnar ganska omgående. Vaknar efter någon timma och det är stjärnklart så jag fotograferar några stjärnbilder med kameran lutandes på en sten innan jag somnar om igen efter att ha känt mig lite orolig för ”mountain lions”. Jag såg en puma längs vägen tidigare under dagen när jag körde. Men försöker att inte tänka för mycket på det och hoppas på att det inte kommer någon som vill äta upp mig under natten.

_

The sunset is okay, a little cloudy and not super spectacular light yet so much better than the last time I was up there. I feel very happy with the decision to have made the effort to go up again. I also try to think about when you shoot landscapes, you want the eye to be able to move across the picture when you look at it. A landscape composed of many eye-catchers, and that is precisely what defines a landscape. How the different objects and elements in the picture relate to each other. Once the sun was gone I put out my sleeping pad and sleeping bag and fall asleep almost immediately. Wake up after an hour and there is a starry night as I photograph some constellations with the camera, leaning on a stone before I fall asleep again after having felt a bit worried about ”mountain lions”. I saw a mountain lion along the way earlier in the day when I was driving. But try not to think too much about it.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Before the storm, alone on the mountain.

Runt 01:00 på natten vaknar jag av att allt är dyblött! Det ösregnar och jag vet inte hur länge jag har sovit under bar himmel i regn men jag kryper under en sten för att ta skydd. Det hjälper föga då det rinner och droppar in vatten överallt men då jag inte har något bättre alternativ så stannar jag där. Jag vet inte om jag sover något mer eller om jag bara existerar. Det känns som jag är med i Survivor. Men jag känner mig ändå aldrig olycklig. Jag är ju landskapsfotograf! Lite regn och sådär får man ju härda ut. Samt sömnlösa nätter, kyla och iskalla vindar över Patagonien. Visste ni förresten att de hårda vindarna har ett speciellt namn i Patagonien. De säger att det inte finns vindar som dessa någon annanstans. Jag har ändå lyckats hitta en sten som ger hyfsat vindskydd. Jag äter en bar. Väntar på att det ska bli soluppgång så jag kan få de där FANTASTISKA bilderna.

Men när det blir ljust så ligger regnmolnen så tungt över bergen att det inte går att se någonting. Så jag får ge upp och börja gå ned igen. Synd!

_

Around 1 am I wake up that everything is so wet! It’s pouring and I don’t know how long I have slept under the open sky in the rain but I crawl under a rock for cover. It helps little but it pours and drips everywhere and then I don’t have a better option so I stay there. I don’t know if I sleep more or if I only exist. It feels like I’m in Survivor. But I am still never unhappy. I’m landscape photographer! It’s just a little rain. And sleepless nights, cold and icy winds of Patagonia. Did you know that the harsh winds have a special name in Patagonia. They say that winds like these don’t exist anywhere else. I have still managed to find a rock that provides decent shelter. I eat a proteinbar. Waiting for sunrise so I can get those STUNNING pictures.

But when it gets light the rain clouds are so heavy over the mountains that you can’t see anything. So I give up and start walking down again. Such a shame!

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Stars over Mirador Torres.

Två timmar senare är jag nere från berget och ägnar resten av dagen åt att utforska och fotografera på andra platser i parken. Lägger mycket tid på att jaga lamor utan större framgång. Saknar fortfarande den där perfekta lamabilden. Man är ju ingen Annelie Utter direkt.

Efter ännu en natt i bilen vaknar jag upp och börjar köra tillbaka till Punta Arenas. Flyget till Santiago och sedan Calama går tidigt dagen efter och jag vill gärna vara tillbaks redan kvällen innan. Jag kommer fram precis i rusningstrafiken och dessutom dagen innan nyårsafton. Det är kaos. Jag tänker att jag hatar den här staden. Jag har bokat ett hotell för att få sova ut, duscha och kunna jobba lite ordentligt sista kvällen. De har den sämsta roomservice jag någonsin unnat mig men sköna sängar. Får man lyxa sådär med hotell och roomservice som landskapsfotograf? Ska man inte bo i någon lodge och laga sig en nudelsoppa till middag? Jag tänker att jag ändå levt på bars och sovit i bilen i tio dagar så jag förtjänar det här.

Jag åker ut till flygplatsen en gång till den kvällen för att se om mitt bagage kommit och det har det! Efter så många dagar utan det (nu när jag ska åka vidare och inte behöver det längre) så var det fantastiskt att få se sin väska stå där. Så lycklig!

Dagen efter lämnar jag Patagonien. Det har varit ett häftigt äventyr där jag verkligen utmanat mig själv både fysiskt och psykiskt med stor framgång. Även om bilderna kanske inte blivit de mest fantastiska, mycket på grund av ljus och väderförhållanden så känner jag mig nöjd och stolt över mig själv. Jag hängav mig verkligen åt att vara landskapsfotograf och gick all in. Jag vandrade i timmar upp på berg för att fånga bilder, jagade djur och utforskade hela dagarna. Jag övervann rädslor och fick massa nya erfarenheter.

_

Two hours later, I was back down again and spend the rest of the day exploring and photographing other sites in the park. I Spend a lot of time chasing alpackas without much success. Still miss that perfect picture of an alpacka. I’m no Annelie Utter.

After another night in the car I wake up and begin to drive back to Punta Arenas. The flight to Santiago and Calama  leaves early the day after and I would love to be back the night before. I arrive just in rush hour traffic the day before New Year’s Eve. It’s chaos. I think I hate this city. I have booked a hotel to sleep out, shower and be able to do some work properly. They have the worst room service I ever had but at least comfortable beds. Should I really allow myself a hotel and room service as landscape photographer? It feels like I should stay at a lodge and cook up a noodle soup for dinner? I think about those 10 days I slept in the car and decide I deserve this.

I go out to the airport again that night to see if my luggage arrived and it has! After so many days without it. So happy!

The day after I leave Patagonia. It’s been an awesome adventure where I really challenged myself both physically and mentally, with great success. Although the images may not have been the most amazing, largely because of light and weather conditions, I feel happy and proud of myself. I devoted myself to really be a landscape photographer and went all in. I walked for hours up the mountain to capture images, hunted animals and explored. I overcame fears and had lots of new experiences.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
On my way to Torres Del Paine.

Men än så länge är vi bara halvvägs in i det här projektet och nästa del av resan skulle visa sig bli väldigt kontrastrik.

Jag har alltid planerat och genomfört mina resor själv. Men kanske var det på grund av tidsbrist, kanske var det för jag blev rädd när jag såg alla varningar om att köra på egen hand i öknen där som gjorde att jag valde att ta hjälp av en resebyrå för denna delen av resan. En resebyrå som inte bara är experter på Sydamerika utan också arrangerar Bruce Percys workshop där. Jag hörde av mig till dem någon månad tidigare och sa att jag var fotograf och väldigt intresserad av att åka till dessa områden och fotografera och önskade att de arrangerade något liknande Bruce workshop fast för mig. Så jag hade inte så jättestor koll på vad som skulle hända när jag väl kom dit.

_

But so far we’re only halfway through this project and the next part of the trip was very different.

I have always planned and performed my trips myself. But maybe it was because of lack of time, maybe it was because I was scared when I saw all the warnings about driving alone in the desert there that made me choose to take the help of a travel agent for this portion of the trip. A travel agent who not only are experts in South America but also organizes Bruce Percy’s workshop. I talked to them a month earlier and said that I was a photographer, and very interested in going to these places and photograph and wished that they arranged something like Bruce workshop for me. And when I got there I didn’t really know what was going to happen. 

958a2320_web
New Years Eve in San Pedro The Atacama.

Jag blev upphämtad på flygplatsen och fick skjuts till hotellet. Det var nyårsafton och jag var framme vid 20 på kvällen så jag hann precis med ett snabbt besök i jacuzzin innan nyårsmiddagen på hotellet. Det var ju lite speciellt att fira nyår på egen hand sådär. De hade dukat väldigt festligt med roliga hattar och annat spex. Så jag satt där med min partyhatt och åt en femrätters och blev lite berusad av vinet de hela tiden serverade samtidigt som jag skrattade åt mig själv och underhöll mig med att chatta med vänner runt om i hela världen i olika tidszoner på Whats App. Ändå ganska trevlig kväll!

Trots att jag reste helt ensam i över en månad (med tiden i New York) så kände jag mig aldrig ensam. Inte för en enda sekund. Inte ens när jag inte hade wifi på flera dagar ute i öknen.

_

I was picked up at the airport and got a ride to the hotel. It was New Year’s Eve and I arrived at 8 pm and went to the jacuzzi before the New Year’s dinner at the hotel. It was a bit special to celebrate New Year on your own like that. The tables were very festive with fun hats and other stuff. So I sat there with my party hat and ate a five-course and got a little drunk on wine the whole time served while I laughed at myself and entertained myself by chatting with friends around the world in different time zones on Whats App. Still quite a nice evening!

Although I traveled alone for over a month (with the time in New York) I never really felt lonely. Not for a second. Not even when I didn’t have wifi for several days in the desert.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Central San Pedro The Atacama.

Dagen efter var det dags att påbörja äventyret i öknen på riktigt. Hotellet jag bodde på arrangerade guidade tourer som resebyrån rekommenderade och jag hade gjort lite research bland utbudet och valt med omsorg. Min första tour var först på eftermiddagen så jag lånade en cykel från hotellet och utforskade San Pedro på förmiddagen. En riktig ökenstad gjort i sand och lera. Just denna dagen såg det katastrofalt ut när jag cyklade in på huvudgatan strax innan lunch. Man märkte att det hade varit nyårsfirande natten innan och ingen hade städat. Men det var ändå spännande att befinna sig i en miljö så olik det man är van vid.

Jag dras väldigt mycket till öken och berg. Dessa platser är så speciella. Avlägsna. Öde. Mäktiga. Kan det vara så att landskapsfoto är en ursäkt till att få befinna sig i dessa fantastiska miljöer? Många gånger använder vi kameran som verktyg för att komma något nära som vi är intresserade av. Så var det för mig när jag fotograferade konserter. Jag hade ett väldigt stort musikintresse så att få tillgång till att se ens favoritartister från bästa platsen och ibland till och med backstage och följa med på turné var ju otroligt lyxigt.

Jag förstod på förhand att en guidad tour inte skulle vara samma sak som att utforska på egen hand. Men hur dåligt kan det bli? Vi ska ju ändå åka till dessa fantastiska platser jag ville fotografera på. Första touren skulle gå till Moon Valley. Ett dramatiskt ökenlandskap med berg och sand. Jag hade sett helt otroliga bilder på fullmånen därifrån (även om det inte skulle gå den här gången för månen var smalare än jag någonsin sett den).

_

The following day it was time to begin the adventure in the desert for real. The hotel I was staying at arranged guided tours that the travel agent recommended and I did some research and chose with care. My first tour was the that afternoon so I borrowed a bicycle from the hotel and explored San Pedro in the morning. A real desert city made of sand and clay. On this particular day it looked catastrophic when I rode into the main street just before lunch. It was noticed that there had been a New Year celebration the night before and no one had cleaned. But it was still exciting to be in an environment so different from what you are used to.

I love desert and mountains. These places are so special. Deserted. Powerful. Could it be that landscape photography is an excuse to get to be in these amazing environments? Many times we use the camera as a tool to get close to something we are interested in. It was for me when I photographed concerts. I had a very big interest in music so that access to see my favorite artists from the best location and sometimes even backstage and go on tour was the incredibly luxurious.

I knew beforehand that a guided tour would not be the same as to explore on your own. But how bad could it be? We will go to these amazing places I wanted to shoot at. First the tour would go to the Moon Valley. A dramatic desert landscape with mountains and sand. I had seen the incredible pictures of the full moon from there (although this time the moon was narrower than I’ve ever seen).

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Moon Valley.

Det visade sig att en guidad tour är jättedåligt om man är fotograf. Det är inte alls anpassat för fotografering. Vi stannade inte på de ställena jag ville stanna på, man fick inte lämna gruppen och gå fritt och när ljuset var som bäst i solnedgången skulle vi åka därifrån. Ni förstår ju själva att som landskapsfotograf så är det här ohållbart. Och då måste man styra upp situationen. Jag fjäskade till mig guidens plats längst fram i bussen så jag kunde fotografera från bilen (sedan blev det reflektioner i alla bilderna för jag fick inte veva ned rutan). När vi skulle gå en liten hike på 10 min uppför en sandbacke gick jag så snabbt jag kunde så jag skakade av mig alla andra vilket gjorde att jag fick ”egen tid” där uppe där jag kunde göra vad jag ville innan jag var tvungen att ansluta till gruppen. Och när det var dags att lämna utsiktsplatsen mitt i solnedgången så hittade jag tre brasilianska killar med en drone som jag blev kompis med istället så jag hoppade av touren och hängde med dem istället.

Vi stannade kvar och fotograferade den helt otroliga stjärnhimlen ändå till midnatt innan de skjutsade mig tillbaka till mitt hotell. Och just sådana här upplevelser. Att som landskapsfotograf få sitta i solnedgången med fötterna dinglandes från en klippa med utsikt över Atacama öknen för att sedan få se den mest fantastiska stjärnhimmel du någonsin sett. Det måste ju vara något av det allra bästa med just landskapsfoto. Dessa stunder man får vara med om.

_

It turns out that a guided tour is really bad if you are a photographer. It is not at all suited for photography. We did not stop at the places I wanted to stay on, you were not allowed to leave the group and go freely, and when the light was at its best at sunset we had to leave. You see the actual landscape as a photographer, this is unsustainable. And then you have to control the situation. I sucked up to my guide’s place at the front of the bus so I could shoot from the car. When we would go on a little hike 10 minutes up a sand hill I went as fast as I could so I shook off all the others, which meant I had to ”own time” up there where I could do what I wanted before I had to connect to the group. And when it was time to leave the place at sunset I found three Brazilian guys with a drone that I became friends with instead, so I dropped out of the tour and hung out with them instead.

We stayed and photographed the incredible night sky until midnight before they drove me back to my hotel. And just this kind of experiences. For a landscape photographer to sit in the sun with my feet dangling from a cliff overlooking the Atacama desert to then get to see the most amazing starry sky you’ve ever seen. It must be one of the very best things about landscape photography. All these moments you get to experience.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
The sunset from the viewpoint at Moon Valley.

Patrik Larsson kommer hata mig nu men jag hade inget stativ med mig så jag fick fotografera stjärnhimlen med kameran lutad mot en sten igen. Det blev inte jättebra. Jag tror det beror på mitt objektiv. Jag hade behövt mer vidvinkel. Nu blev bilderna mest en mörk himmel med massa stjärnor som var vita prickar. Det blev liksom ingen form på det. Vintergatan syntes inte. Jag fick låna ett 14 mm från en av de brasilianska killarna men det funkade inte på fullformats kamera så det hjälpte ingenting. Jag deppade inte ihop alltför mycket över situationen. Jag hade ju ändå en jättefin stjärnbild från Patagonien sedan tidigare.

Morgonen därpå stod klockan på 05:00. Vad gör man inte för att fånga det bästa ljuset som landskapsfotograf? Jag är verkligen ingen morgonmänniska men jag såg fram emot dagens tour till Taito Geysers för jag hade sett bilder därifrån och det var verkligen ett ställe jag ville fotografera på. Jag blev lite orolig när jag hoppade in i minibussen som skulle avgå 05:30 när de sa att det tog 1 tim och 40 min dit. Skulle inte solen redan vara uppe då…?

_

Patrik Larsson will probably hate me now but I had no tripod with me so I had to photograph the night sky with the camera leaning against a rock again. It was not great. I think it was my lens. I needed a more wide angle. So the images became mostly a dark sky with a lot of stars who were white dots. It was no shape to it. The Milky Way was not visible. I had to borrow an 14 mm from one of the Brazilian guys, but it did not work at full frame camera so it didn’t help. I was not depressed too much of the situation. I had, after all, a really nice constellation from Patagonia earlier.

The next morning, the alarm went off at 05 am. Everything to catch the best light as a landscape photographer. I’m really not a morning person but I looked forward to today’s tour to Taito Geysers because I had seen pictures of that and it really was a place I wanted to shoot at. I was a bit worried when I jumped into the minibus that would leave at 05:30 when they said it took 1 hour and 40 minutes there. Wouldn’t the sun already be up there by then …?

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Taito Geyser just before the sun rises over the mountains.

När bilen äntligen var parkerad var jag superstressad. Det var kanske tio min kvar innan solen skulle lysa upp hela fältet och ljuset skulle övergå från mjukt och släpande till hårt och kontrastrikt. Här gällde det att skynda sig. Dvs skippa stativet och bara köra! Jag hann så långt som till min första geyser innan guiden stoppade mig och förklarade att jag var tvungen att vara med gruppen. Jag gjorde en upprörd pose med armarna utåt och ifrågasatte det hela då vi befann oss på ett begränsat område där det var kanske 50 meter mellan varje geyser och stigar man var tvungen att gå på. Det fanns inte speciellt mycket utrymme för att något skulle gå fel. Jag blev faktiskt jätteupprörd över det hela och tyckte att det var superlöjligt. Jag är ändå en vuxen människa. Jag kan hantera att gå mellan dessa geysers på ett begränsat område. Min inre landskapsfotograf var plågad. Allt jag kunde göra var att fotografera på ett enda ställe. När gruppen gick vidare till nästa så var ljuset redan borta. Jag satt och surade hela vägen tillbaks till hotellet i bilen. Ledsen över att något som kunde blivit så magiskt blev helt förstört. Jag hade velat vara där en timma tidigare för att kunna fotografera. Och röra mig fritt. Något som är så himla viktigt när man fotograferar landskap. Att hitta sin egen vinkel. Sitt eget utsnitt. Inte behöva fotografera från samma plats som alla turister.

_

When the car finally was parked, I was super stressed. It was perhaps ten minutes left before the sun would light up the whole field and the light would change from soft to hard and contrasty. I had to hurry. Ditch the tripod and just run! I made it as far as my first geyser before the guide stopped me and explained that I had to be with the group. I made an indignant pose with arms out and questioned the whole time we were in a restricted area where there were perhaps 50 meters between each geyser and paths you had to go on. There was not much room for something to go wrong. I was actually very upset about the whole thing and thought it was super ridiculous. I’m a grown woman. I can manage to walk between these geysers in a limited area. My inner landscape photographer was tortured. All I could do was to photograph in one place. When the group went on to the next, the light was already gone. I sat and sulked all the way back to the hotel in the car. Sad that something that could become so magical was completely destroyed. I had wanted to be there an hour earlier to shoot. And move freely. Something that is so very important when shooting landscapes. To find my own angle. Not having to shoot from the same place as all the tourists.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
A fox in the Atacama desert.

Samma kväll hade jag signat upp på en annan tour, där vi skulle göra en hike genom Death Valley. Det första jag gjorde när jag kom tillbaka till hotellet var att avboka den. Inga fler guidade turer! Det fungerar helt enkelt inte när man ska fotografera landskap. Istället styrde jag upp en egen chaufför som tog mig runt Moon Valley igen. Men denna gång kunde jag fotografera i solnedgången och stanna på alla ställen där jag ville stanna. Min guide pratade ingen engelska så han undrade säkert varför jag bad honom köra i all oändlighet på en skruttig grusväg ut i ingenstans istället för att fotografera den där kända stenen som alla andra fotograferade. Men det är ju just för att när jag befinner mig på en plats så har jag två val: Antingen så försöker jag ta samma bild som alla andra redan tagit och göra det bättre än den stora mängden bilder som tas. Eller så försöker jag hitta något nytt. Något eget. Fotografera något annorlunda. Eller på ett annorlunda sätt. Och då måste man utforska utanför bekvämligheten. Utanför de utmärkta fotoplatserna på kartan.

_

The same evening I had signed up on another tour, where we would make a hike through Death Valley. The first thing I did when I got back to the hotel was to cancel it. No more guided tours! It simply does not work when you are photographing landscapes. Instead, I steered a private driver who took me around the Moon Valley again. But this time I was able to photograph the sunset and stay in all places where I wanted to stay. My guide spoke no English so he sure wondered why I asked him to drive in indefinitely on a dirt road out nowhere instead of photographing the famous stones as everyone else photographed. But that’s just because when I find myself in a place I have two choices: Either I try to take the same picture as everyone else is already taken, and do it better than the large amount of images taken. Or so I try to find something new. Something own. Photographing any other way. And then you have to explore outside the convenience. Outside the excellent photo locations on the map.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Moon Valley at sunset.

Nöjd med kvällens bilder åkte jag tillbaks till hotellet. Dagen efter hade jag en privat tour uppstyrd redan av resebyrån vilket jag verkligen såg fram emot.

Dock blev jag lite fundersam när jag insåg att tiden för touren var 9-16. Inte optimal tidpunkt för en fototour. Då missar man både soluppgång och solnedgång. När guiden och chauffören kom och hämtade mig så frågade jag vad planen var. De började berätta att vi skulle besöka någon liten by, någon gammal kyrka och två lagoons. Jag bara ”nej nej nej”. Ingen kyrka, ingen by. Jag ville fotografera spektakulära landskap. Jag försökte förklara att jag var fotograf och att det var det som intresserade mig. De förstod inte alls men guiden sa att vi kunde skippa kyrkan och byn och att han visste en helt fantastisk skog ute i öknen. Det lät ju jättespännande så det skulle bli vårt första fotostopp.

Chauffören släppte av oss mitt ute i ingenstans och i fjärran såg man några träd. Annars bara öken. Vi började gå. Efter ungefär 40 min kom vi fram till skogen. Då hade guiden gått fel flera gånger dessutom. Skogen visade sig vara ett trassel av döda buskar och några träd. Det var katastrof. Dessutom mitt på dagen med kontrasten som är i ljuset. Det går liksom inte få en enda vettig bild i en sådan miljö. Jag förklarade det för guiden som blev sur på mig och gick demonstrativt i tystnad med arga steg tillbaks till bilen där han sedan satte på sig hörlurar och slutade prata med mig för resten av dagen. Men om en landskapsfotograf är någon som kan bringa ordning i ett kaos och få oss att se platser på ett nytt sätt, lyfta fram skönhet och med hjälp av form få oss att känna att en miljö känns spännande så kan jag säga att lyckas med det i den där så kallade skogen hade varit helt omöjligt för mig.

_

Pleased with the evening’s images, I went back to the hotel. The day after, I had a private tour booked already by the travel agency which I really looked forward to.

However, I was a bit concerned when I realized that the time for the tour was 9-16. Not the optimal time for a photo tour. When you miss both sunrise and sunset. When the guide and the driver came and got me so I asked what the plan was. They began to tell us that we would visit a small village, an old church and two lagoons. I was just like ”no no no”. No church, no village. I wanted to photograph the spectacular scenery. I tried to explain that I was a photographer and that interested me. They didn’t understand at all but the guide said we could skip the church and village, and he knew a fantastic forest in the desert. It sounded very exciting as it would be our first photo stop.

The driver dropped us in the middle of nowhere and in the distance you could see some trees. Otherwise just desert. We started walking. After about 40 minutes we arrived at the forest. When the guide had gone wrong several times. The forest turned out to be a tangle of dead shrubs and some trees. It was disaster. Specially at midday with that contrast in the light. I explained it to the guide who was angry at me and walked ostentatiously in silence with angry steps back to the car where he put on his headphones and stopped talking to me for the rest of the day. But if a landscape photographer is someone who can bring order to the chaos and get us to see places in a new way, highlighting the beauty and with the help of the form to make us feel that the environment is exciting, I can say that success in where the so-called forest had been completely impossible for me.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Flamingos at Chaxa Lagoon.

Nästa stopp var Chaxa Lagoon som är en lagoon med Flamingos. Jag hann knappt hoppa ur bilen och ta en enda bild innan guiden sa att vi måste åka vidare (om än mindre plocka fram något stativ). Vad är det här för fototour egentligen? Dessutom när jag hade bett om att få stanna längs vägen för att ta en bild så fanns det inte tid för det heller. Än en gång påminns jag om att landskapsfoto inte är något man kan stressa med. Det måste få ta sin tid.

Vi åker vidare till en lagoon på hög höjd. Här släpps jag av och får vandra en stig och när jag kommer fram till slutet och en ny lagoon förklarar guiden att touren är slut och vi ska åka tillbaka till hotellet. Jag är så besviken. Här har jag betalat extra för att få en privat fototour och så har jag bara fått en vanlig turisttour men jag är själv i bilen och därför kostade den mycket mer. Jag inser att om man verkligen ska få bra landskapsbilder så måste man jobba med folk som förstår foto för att det ska bli bra. Eller styra upp allt på egen hand. Vilket jag ångrar att jag inte gjort nu.

_

Next stop was Chaxa Lagoon, a lagoon with flamingos. I barely had time to jump out of the car and take a single shot before the guide said we need to go further. What is this photo tour, really? Furthermore, when I asked to stop along the way to take a picture they said there was no time for that either. Once again I am reminded that landscape photo is not something you can rush in. It must take time.

We go on to a lagoon at high altitude. Here I get dropped off and must hike a trail, and when I get to the end of a new lagoon the guide says the tour is over and that we’ll go back to the hotel. I am so disappointed. Here I paid extra to have a private photo tour and I’ve only got a standard tourist tour. I realize that if you really want to get good landscape shots, you have to work with people who understand photography for it to be good. Or control everything on your own. Which I regret that I have not done now.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
High plateau lagoons.

Jag är jättebesviken på min tid i Atacama öknen som snart är över. Kände att det fanns så himla mycket att fotografera men att förutsättningarna var riktigt dåliga och jag har svårt att acceptera att det är så. För det hade inte behövt vara så. Hade jag bara organiserat allt på egen hand hade det varit så mycket bättre. Men jag har lärt mig en läxa. Och resten av kvällen ägnar jag åt bildredigering på hotellet. Jag har inte råd att styra upp någon mer tour på egen hand och heller inte ork. Den där besvikelsen jag känner har liksom lagt sig som en dimma över min inspiration och den dränerar mig.

Morgonen efter blir jag upphämtad av en ny chaufför som ska köra mig till gränsen mellan Chile och Bolivia där en annan chaufför ska ge mig en tour i Bolivia de kommande fem dagarna. Med tanke på tiden i Atacama öknen är jag rädd för att tiden i Bolivia ska bli lika dålig så det första jag gör när jag träffar min guide/chaufför Alfredo är att med väldigt tydlig röst förklara min upplevelse i Chile och att jag inte hoppas att Bolivia ska bli likadant. Jag kanske skrämde honom men han lovade att göra sitt bästa för att infria mina förväntningar.

Och OM han gör!

_

I’m really disappointed that my time in the Atacama desert will soon be over. Felt that there was so much more to photograph, but the conditions were really bad and I find it difficult to accept this. Because it didn’t have to be this way. Had I just organized everything on your own it would have been so much better. But I have learned a lesson. And the rest of the evening I spend editing pictures at the hotel. I can’t afford to go on one more tour on my own and I didn’t have any strength to di it either. That disappointment I feel is as well placed as a mist over my inspiration and it drains me.

The morning after I get picked up by a new driver to take me to the border of Chile and Bolivia where another driver will give me a tour of Bolivia the next five days. Due to my time in the Atacama desert, I fear that the time in Bolivia will be as bad, and the first thing I do when I meet my guide/driver Alfredo is that with a very clear voice to explain my experience in Chile and that I hope that Bolivia will not be the same. Maybe I scared him but he promised to do his best to fulfill my expectations.

And he DID!

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
White lagoon in Bolivia

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Storm moving into the twilight of the salt desert.

Alfredo kanske inte är fotograf själv men han förstår fotografer. Han låter mig få ta precis all tid jag vill överallt. Han kommer med förslag på platser att fotografera och låter sedan mig välja. Han går upp i god tid innan soluppgången för att köra mig till en location och han sitter och väntar i bilen långt efter solen går ned. Han lagar lunch till mig mitt ute i saltöknen. Han kör mig till sjukhuset när jag blir sjuk. Han följer med mig när jag vill bestiga en vulkan på 5248 m trots han inte har erfarenhet av det. Han ger mig godis när jag behöver det som mest. Och han ser till att jag ska få alla de där fantastiska bilderna som jag drömmer om.

_

Alfredo may not be a photographer himself, but he understands photographers. He let me take as much time as I want everywhere. He comes with suggestions of places to photograph and then lets me choose. He goes up well before sunrise to drive me to a location and he sits and waits in the car long after the sun goes down. He cooks me lunch in the middle of the salt desert. He drives me to the hospital when I get sick. He accompanies me when I want to climb a volcano at 5248 m although he does not have experience with it. He gives me candy when I need it most. And he makes sure I get all those amazing photos that I dream about.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Alfredo at Salar de Uyuni.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
At 4900 meters altitude on a volcano. Not far from the top!

Vi besöker platser som är häftigare än jag någonsin kunnat föreställa mig och jag befinner mig i fotografhimlen. Om det här är vad det innebär att vara landskapsfotograf så älskar jag det!

_

We visit places that are more intense than I ever imagined and I’m in photographer-heaven. If this is what it means to be a landscape photographer, I love it!

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Volcanic area at 4800 meters altitude in Bolivia!

Men det kommer aldrig bli mer än en hobby för mig. Det har varit riktigt kul att verkligen få hänge sig åt det och jag kommer att fortsätta göra det emellanåt, för skojs skull. För upplevelsens skull. För äventyret det kan innebära. Men efter en månad på resande fot i stort sett själv så längtar jag efter människor. För det är just det som är det bästa med att fotografera mode och porträtt. Alla nya spännande, inspirerande personer man får träffa. Och jag är nog inte den där perfektionisten som man borde vara som landskapsfotograf. För det läggs stor vikt vid hantverket. Det finns liksom inga ursäkter för ett slarvigt hantverk eftersom det finns få unika ögonblick att fånga som kan vara ursäktande. Jag är en slarvig landskapsfotograf när det gäller hantverket. Jag tar inte fram stativet. Jag använder inte bländare 13 (bara bländare 8). Jag bryr mig inte om horisonten är rak eller sned. Jag sitter inte i timmar med en enda bild i bildbehandlingen.

_

But it will never be more than a hobby for me. It’s been really fun to indulge in it and I will continue to do so occasionally, for fun. For the sake of the experience. For the adventure. But after a month on the road by myself I long for people. That’s the best part about photographing fashion and portraits. All these new, exciting, inspiring people you get to meet. And I’m probably not the perfectionist that you should be as a landscape photographer. There is a great emphasis on craftsmanship. There is as well no excuses for sloppy craftsmanship because there are few unique moments to capture which can be apologetic. I’m a sloppy landscape photographer regarding the craft. I do not take out the tripod. I do not use aparture 13 (only aperture 8). I do not care if the horizon is straight or crooked. I do not sit for hours with a single image.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Somewhere in the desert in Bolivia. The feeling of freedom here is fantastic!

Men jag lämnar det här projektet full av inspiration, med massa nya ideér och så mycket nya erfarenheter som jag är jättetacksam över att jag fått. Och självklart massor med bilder som jag faktiskt är jätteglad över att jag har. Jag har verkligen hängett mig. Krigat för bilderna. Gått all-in. Och det är jag väldigt stolt över. Även om jag kanske inte använde stativet till något mer än ett självporträtt i badrummet på hotellet en kväll när jag var uttråkad och ville ta en ”sann” porträttbild av mig själv som inte var tillgjord och poserande.

Jag tror det är jättebra att ibland göra något helt annat än det man brukar göra. Att det kommer ge så mycket tillbaks som man kanske inte hade räknat med. Det är något jag definitivt kommer fortsätta med.

_

But I leave this project full of inspiration, with a lot of new ideas and so many new experiences I’m really grateful that I received. And of course lots of pictures that I actually am very happy that I have. I really indulged myself. Fought for the images. Going all-in. And I’m very proud of myself. Although I might not use the tripod for anything more than a self-portrait in the bathroom at the hotel one evening when I was bored and wanted to take a ”true” portrait picture of myself that was not playacting and posturing.

I think it’s great to sometimes do something completely different than what you usually do. It will give back more than you might have anticipated. It’s something I will definitely continue to do.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson
Flamingo at a lagoon. I really wanted to have a telephoto lens here!

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson

Det är omöjligt att köra bil på egen hand i öknen i Bolivia för det finns inga vägar. Så du måste verkligen veta vart du ska. Inga skyltar. Ingen GPS. Inga kartor. Jag måste erkänna som en ganska hardcore bilförare att jag kände mig besegrad här.

_

It is impossible to drive on your own in the desert in Bolivia because there are no roads. So you really need to know where you are going. No signal. No GPS. No maps. I must admit that as a pretty hardcore driver I felt defeated here.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson

Vårt hotell för en natt, gjort av sten, uppe på en liten kulle i en liten by. Det fanns bara el vissa tider på dygnet och samma sak med varmvatten. Om det var dåligt väder var man utan helt för hotellet drevs på solceller.

_

Our hotel for one night, made of stone, perched on a small hill in a small village. There was only electricity at certain times of the day and the same with hot water. If the weather was bad there was none because the hotel was run on solar cells.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson

Här hade vi hikat i en timma för att få en vy ovanifrån på en lagoon med flamingos.

_

Here we hiked for one hour to get a top view of a lagoon with flamingo.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson

När det var dags för lunch dukade Alfredo upp såhär fint på de locations vi befann oss på.

_

When it was time for lunch Alfredo set up the table this nice on the locations we were at.

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson

 

Sunset in the desert in Bolivia. 

Foto: Emma Svensson/Studio Emma Svensson

För att fotografera saltöknen i soluppgången ställde jag klockan på 04:30 och vadade sedan ut i en översvämmad öken i timmar för att fånga det perfekta ljuset.

_

To photograph the salt desert at sunrise I set the alarm on 04:30 am, and then waded out into a flooded desert for hours to catch the perfect light.

Om du gillar dessa inlägg ska du kolla in kategorin fototips där jag samlar fler artiklar. Du kan också följa bloggen på Bloglovin för att inte missa nya inlägg. Eller gilla min page på Facebook där jag tipsar om fler inlägg och får önskemål från er på vad ni vill läsa mer om!

_

If you like these tips posts you should check out the category ”fototips”. You can also follow the blog on Bloglovin so you don’t miss my new posts. Or like my page on Facebook where I provide tips on posts and receive requests from you on what you want to read about!

(5)
(0)
25 kommentarer | Translate
 

Annons
Annons


Laddar